Under de senaste året har jag träffat en underbar vän i en underbar stad. Tack vare vår vänskap har jag verkligen kunnat utvecklas och idag mår jag så underbart bra. Jag har, på något sätt, fått tiden som behövdes för att lära mig uppskatta och älska mig själv mer än någonsin tidigare. Med detta menar jag dock inte att jag ser ner på andra eller att jag ser mig själv vara av högre värde. Jag har bara lärt mig uppskatta mitt eget värde som betydelsefullt, och med det även utvecklat en helt ny och stark ödmjukhet gentemot omvärlden. Några gånger det senaste halvåret har jag fått höra att min närvaro blivit uppskattad och att min självsäkerhet är betryggande och attraktiv. Samtidigt är det även en förlust, då jag inte längre finner det givande att umgås med någon som är osäker. Varken för mig eller hen. Och det täcker väldigt många. Så tyvärr måste jag nog erkänna att jag blivit ganska selektiv på grund av detta, och det känns tråkigt då jag har börjat älska att vara social och umgås(numera med rätt typ av människor).
Vet egentligen inte varför jag skriver detta. Men varför inte? Varför inte dela med mig av det mest fantastiska som hänt mig(trots nackdelarna)?
Poängen med texten är väl att.. Tja, det är underskattat att älska sig själv. Jag skrev en jodel om varför det är en sådan tabu att älska sig själv varpå någon gav ett extremt(enligt min mening) bra svar:
"I ett samhälle som är uppbyggt på folkets osäkerhet är det rebelliskt att älska sig själv. Och vem gillar rebeller förutom rebellerna själv?"
Vet egentligen inte varför jag skriver detta. Men varför inte? Varför inte dela med mig av det mest fantastiska som hänt mig(trots nackdelarna)?
Poängen med texten är väl att.. Tja, det är underskattat att älska sig själv. Jag skrev en jodel om varför det är en sådan tabu att älska sig själv varpå någon gav ett extremt(enligt min mening) bra svar:
"I ett samhälle som är uppbyggt på folkets osäkerhet är det rebelliskt att älska sig själv. Och vem gillar rebeller förutom rebellerna själv?"
0 kommentar(er)
