DENI J.

Hej Allihopa! Hej Kicki! ;)

Nu är jag tillbaka. Efter en liten olycka med min dator som gjorde att tangentbordet slutade fungera, så har jag nu köpt ett nytt tangentbord och yes..... I am back!

 

Mycket har hänt sedan sist, alldeles för mycket för att jag ska sammanfatta alltihopa i ett enda inlägg. Men kortfattat så har jag det bra. Jag jobbar ingenting för tillfället, men är fortfarande anställd hos Actionworld(äventyrs/sportcenter) med 80% av min ordinarie lön. Bor kvar i min lilla etta i Zug centrum, men letar hejvilt efter en lägenhet med Pege. Vi var på en visning igår som vi båda tyckte om, så idag ska vi ansöka till den. På lördag ska vi också på visning i en jättefin lägenhet! Nu är jag inte så erfaren i hur man hyr lägenhet i Sverige men tydligen ska man söka till så många som möjligt för att ha mest möjlighet till att få ett ja från åtminstone en lägenhet? ... Vi är rätt petiga, så vi har bara hittat en vi tycker om än så länge, haha. Vi får ser hur det kommer gå! 

 

Denna vinter har jag även åkt (trä)pulka ner för ett berg här i Zug. Har alltid velat testat men det går så jäkla fort och efter min olycka är jag inte en sån adrenalin-junkie som jag en gång var. Men! Efter att jag åkte ner riktigt långsamt de två första gångerna så vågade jag lösa lite på remmarna och efter ungefär 6 åkturer och skakiga benmuskler senare kunde jag åka ner i medelhastighet, styra och njuta av aktiviteten :D 

Jag känner mig mer och mer som en Schweizare och för ofta höra av vänner(och ibland av random personer) att jag integrerat mig otroligt bra. Det ger mig blandade känslor. Glädje; över att lyckats stadga mig i ett främmande land, lärt mig ett nytt språk, anpassat mig till annan kultur. Samtidigt.. Ledsen är väl kanske fel ordval, men en saknad i hjärtat. En saknad att prata svenska, saknad av norrbottnisk luft, min familj, kulturen, friheten. Sen har vi den lilla engelskan stoltheten i mitt hjärta som gör sig påmind då och då. Vill dela mig själv i tre och sprida ut mig. Leva och bo överallt.

 

Tänker också på min ålder. Detta år blir jag 27. Det är tre år äldre än när min mamma skaffade barn. Hon var så mycket mer erfaren, mogen och modigare än vad jag är idag. Och då är jag tre år äldre? Konstigt tankesätt. Men hon är och förblir min idol, oavsett. Min barndomsvän Marita, som är i samma ålder som mig, har också fått ett barn nu. Ett underbart, otroligt gulligt litet mirakel.

Hur tänker jag angående barn? Tja... Ja, nog vill jag kanske ha barn. Men först vill jag resa runt lite mer, skaffa mig ett stabilt jobb, bygga mer livserfarenhet, leva lite. Tiden rinner iväg, och det känns som samhället försöker pressa mig till att sitta still och följa normen.

Men jag är inte redo än. Mer äventyr väntar! 

xxx kram på er alla!!